”Kyrkans hjärta, världens navel, finns inte här i Finland, inte i Hongkong, inte i Wittenberg där lutherdomen föddes och inte heller i Rom. Kyrkan lär sig gång på gång att förstå evangeliet och dess förvandlande kraft där livet är sårbart: mitt i fattigdom, våld, minoritetsställning, otrygghet och osäkerhet.” Missionssällskapets lärare i teologiska ämnen, Jukka Helle, talade vid missionssamlingarna under Herättäjäjuhlat i Ylivieska den 4 juli 2026.
Jag bor i Hongkong. Vissa kallar den delen av världen för Fjärran Östern. Vänta lite! Fjärran Östern? Långt borta från vad? Hongkong är ju inte långt borta för dem som bor där. Vem kom på idén att definiera den delen av Asien som ett avlägset område? Knappast Kuopioborna, som anser att världens navel ligger på torget i Kuopio. (Ni Kuopiobor som sitter här i bänkarna, vifta gärna med handen.)
Men så är det nog: människor har en tendens att betrakta världen utifrån vår egen världsnavel. Det som är nära känns viktigast och mest värdefullt. På ett sätt är detta helt naturligt, men om ett sådant perspektiv leder till tanken att det som ligger närmast oss själva skulle vara bättre eller mer värdefullt än det som finns någon annanstans, då är vi ute på villovägar.
Ibland säger jag till mina studenter vid det lutherska teologiska seminariet i Hongkong att på kristendomens geografiska karta är det jag som tillhör minoriteten, medan de utgör majoriteten. Visserligen är de kristna i Asien nästan alltid en minoritet i sina egna länder, men globalt utgör vi ljushyade, västerländska kristna numera mindre än 40 procent av världens alla kristna. År 1900 var motsvarande andel omkring 80 procent. Och utvecklingen fortsätter i samma riktning: vår andel av världens kristna minskar. Vi västerländska kristna är alltså en minoritet. Därför finns det anledning att fråga sig vad vi, som befinner oss i minoritet, kan lära oss av dem som representerar majoriteten av världens kristna.
I missionsteologin har man länge talat om marginalernas mission. Människor lever i olika marginaler, vid sidan av samhällets centrum och långt från världens många navlar. De är inte bara mottagare, utan de har också mycket att ge. Tänk bara på skönheten och rikedomen i kulturer utanför västvärlden. I deras kyrkoliv och teologi, i deras sätt att leva och tolka tron, finns det mycket som är värt att lyssna till. Av dem kan man åtminstone lära sig att tron och kyrkans ställning inte bygger på institutionell makt, kulturell majoritetsställning eller ekonomisk trygghet. Att en sådan tryggad position nu vacklar tycks oroa många här i Finland. Majoritetsställningen och de fördelar som följer av den blir allt mindre.
Låt oss därför söka perspektiv på annat håll. Kyrkofadern Augustinus betraktade den korsfäste Kristus och stannade vid berättelsen i Johannesevangeliet där en soldat stack upp Jesu sida med ett spjut och blod och vatten strömmade fram. Enligt Augustinus symboliserar Kristi öppnade sida porten till ett nytt liv. Blodet och vattnet står för kyrkans sakrament, dopet och nattvarden. De ger upphov till kyrkans liv och upprätthåller det. Med andra ord: kyrkan föddes ur Kristi sår, ur den lidande, självutgivande och älskande Kristi hjärta. Kyrkan lever och stärks fortfarande endast genom att förbli nära Kristi kärleksfulla hjärta.
Kyrkans hjärta, ”världens navel”, finns alltså inte här i Finland (inte ens i Kuopio), inte i Hongkong, inte i Wittenberg där lutherdomen föddes och inte heller i Rom. Kyrkans främsta centrum finns i Kristus, i hans öppnade sida, i hans hjärta, i hans nåd och kärlek. Därför är det inte heller förvånande att kyrkan gång på gång lär sig förstå evangeliet och dess förvandlande kraft där livet är sårbart: mitt i fattigdom, våld, minoritetsställning, otrygghet och osäkerhet.
Som lärare i teologi vet jag att västerländsk teologi ofta har vuxit fram i universitet, statskyrkor och relativt stabila samhällen. Utanför västvärlden, i det så kallade Fjärran Östern och på andra platser, utövas teologin ofta i en betydligt mer sårbar ställning. Jag förundras ofta över mina studenter från Myanmar och deras uthållighet i studierna trots att strider rasar i hemlandet, familjens säkerhet är hotad och deras hus har bombats sönder eller en medlem i den egna församlingen har skjutits ihjäl framför sitt hem. Teologi måste då bedrivas mitt i fattigdom och våld eller från en position som religiös minoritet. Teologins språk blir annorlunda och det finns knappast utrymme att fundera över teoretiska finesser i det teologiska tänkandet. I stället blir de centrala frågorna: Hur lever jag som kristen mitt i allt detta? Hur kan jag vittna om Guds gränslösa kärlek, ovillkorliga rättvisa och alla människors lika värde?
Asien har lärt mig att söka kunskap utanför min egen världsnavel, att lyssna till röster som ur mitt perspektiv befinner sig i marginalerna. Kyrkofadern Augustinus kallar kyrkan att ständigt finna sin kallelse och sitt uppdrag i Kristi närhet, i hans hjärta. Där föds kyrkans liv, där växer det, och därifrån utgår också kyrkans missionsuppdrag.
